Lördagen den tionde samlades en liten men tapper skara vid anrika Saxtorp. Regntunga skyar blängde hotfullt på oss.

Efter information om vad som planerats, önskemål om vilken maträtt som kunde tänkas smaka vid lunchen och en stunds samvaro startade vi färden mot Helsingborg. För den som åkt Skåne Rundt var vägarna inte helt obekanta.

Väl framme vid färjeläget i Helsingborg och försedda med giltiga färdbiljetter intog vi våra platser i anvisad ”bana”. Vädrets makter ansåg nu att tidpunkten var som klippt och skuren för att ge en försmak av vad som komma skulle. Så anträddes färden på böljan den blå och när vi åter fick fast mark under hjulen möttes vi av ett regnigt Helsingör. När bilköerna ut från staden ringlat färdigt gjordes ett kort stopp för att räkna in de våra. Nu kunde vi fortsätta färden i vår egen takt mot Hellebaek och Hammermöllen, ett gevärsfaktori med anor från tidigt 1600-tal.
Hammermöllen ligger inbäddad i lummig bokskog. Dess kvarnhjul och vitmenade väggar under halmtakets lugg speglar sej i kvarndammens svarta vatten, där näckrosor och säv bildar ram.
Personalen på Hammermöllens restaurant hälsade oss välkomna.

Både våra ”hojar” och vi svenske beundrades för att vi trotsat vädret. Så öppnades dammluckan och till ackompanjemang av vattenmassornas dån började de två mäktiga kvarnhjulen att rotera. Inne i smedjan pustade två bälgar för ässjorna, medan de båda stånghammarna – den ena för hejarsmide och den andra för vällning – var frikopplade. Mina trumhinnor tackade för den omtanken. Vid tillverkningen rullades den hejarsmidda plåten runt en stål stång varefter järnet välldes samman under pip hammaren (smiddes/svetsades, jfr eng. forge welded) Hammermöllen tillverkade i huvudsak gevärspipor, medan andra smedjor och verkstäder utmed ”Bössemagergade” försåg vapnen med kolv, lås mm. Under 1770-talet arbetade nära 200 man med vapentillverkningen och tillverkade 6000 vapen per år.

Utställningen i anslutning till restaurangen visade vapentillverkning under två och ett halvt sekel. En imponerande samling av vapen, vapendetaljer och verktyg.
Dofterna från köket lockade oss till de dukade borden där vi lät oss väl smaka. När maten och kaffet avnjutits föreslog jag att den som så önskade kunde återvända till färjeläget för vidare tranport mot tak över huvudet och torra kläder. Endast fem mindre vetande inklusive undertecknad fortsatte färden på norra Strandvejen mot Gilleleje och Rågeleje där kursen ställdes mot Helsingör. Färden gick nu genom Danmarks växlande landskap där jordbruksbygd och skogar med slingrande Mc-vägar avlöser varandra. Vattenståndet i stövlarna kunde nu mätas med hjälp av sänklod alltmedan skinnstället kändes tungt som en medeltida riddar rustning.

En mugg kaffe och en ”röd pölse” ombord på färjan fick åtminstone lite fart på livsandarna. Skönt! Nu är det bara tio mil kvar till Abbekås och stugvärmen.

Kalle